Var är krismedvetandet?

Har dagens politiker varit bättre än sina föregångare på 30-talet att rusta oss för en annalkande fara?

Det sägs att den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. I bästa fall, skulle jag vilja tillägga. Inte utan fog dras idag paralleller mellan dagens ryska revanschistiska agerande och det tyska på 30-talet. Den historiskt bevandrade ser stora likheter mellan demokratiernas undfallenhet mot Putin idag och appeasementpolitiken mot Hitler före andra världskriget. Det finns onekligen stora likheter, men också skillnader.
Dåtidens politiker har med rätta fått utstå kritik för deras naiva nedrustning efter första världskriget, deras senfärdighet att återta sin militära förmåga när de på 30-talet ställdes inför hotet om återupprustade och revanschlystna diktaturer, och den ryggradslösa hållningen inför ständiga fördragsbrott och aggressioner mot grannländerna från dessa diktaturer. Men med vilken rätt sätter vi oss idag egentligen till doms över dessa forna ledare? Åstadkommer vi något bättre idag?

Låt oss ta en titt på Sveriges försvarspolitik under mellankrigstiden i ljuset av det nazistiska hotet. Sverige stod hyfsat rustat efter det första världskriget, i huvudsak tack vare att vi skonats från krigets härjningar. De två stora makter som utgjort det främsta hotet mot oss, Tyskland och Ryssland, var rejält försvagade, Tyskland av den hårda freden i Versailles, Ryssland av de inre konvulsioner som följde på revolutionen i form av inbördeskrig, kommunistisk vanskötsel och maktstrider.
I det läget gjordes en översyn av det svenska försvaret, som då kostade 155 miljoner årligen, motsvarande ungefär två procent av BNP. Denna utredning utmynnade i det numera ökända 1925 års försvarsbeslut, vilket innebar en kraftig nedrustning. Målet var att få ned kostnaderna till 107 miljoner, vilket man ansåg sig kunna göra eftersom inget hot mot Sverige kunde förutses under den närmaste 10-årsperioden.

Det visade sig dock i praktiken bli svårt att minska kostnaderna så radikalt. Försvar är en verksamhet som har mycket fasta kostnader som tar tid, och kostar pengar, att göra sig av med, och anskaffningsprojekt som löper över lång tid. 1930 hade anslagen gått ned till 130 miljoner, eller 1,4 procent av BNP. Då tillsattes en ny utredning för att se hur man skulle kunna få ned försvarskostnaderna ytterligare. Dess resultat kom sedermera att ligga till grund för 1936 års försvarsbeslut, men då hade förutsättningarna förändrats så att besparingar hade ersatts av anslagsökningar.
1933 tog Hitler makten i Tyskland. Han monterade i tämligen rask takt ned den tyska demokratin och ersatte den med en totalitär regim. Samtidigt inleddes ett upprustningsprogram och Hitler började snart steg för steg utmana omvärlden. Till en början var dessa utmaningar tämligen beskedliga och skedde i det tysta. Främst handlade de om att bryta de rustningsbegränsningar som Tyskland ålagts i Versaillesfreden, anskaffande av ”förbjudna” vapen som ubåtar, stridsvagnar och flygplan, samt återinförande av värnplikt.

Så småningom blev dessa utmaningar mera öppna och djärva. 1936 återmilitariserades Rhenlandet. Samma år inleddes stödet till den fascistiska sidan i spanska inbördeskriget. Därefter riktades blickarna mot de grannländer i vilka det fanns en tysk befolkning, Österrike, Tjeckoslovakien, Litauen, Polen. Dessa utmålades som förtryckta och i behov av beskydd och slutligen befrielse av Tyskland. Efter att tyska trupper marscherat in i Österrike i mars 1938 ordnades en riggad folkomrösning i vilken 99,73 procent röstade för att Österrike skulle införlivas i Tyskland. I oktober 1938 tvingades Tjeckoslovakien avstå gränsområdena i Sudeterna, vilka hade en stor tysk befolkning, till Tyskland. Detta accepterades av Frankrike och Storbritannien i ett desperat försök att blidka den tyske Führern, som nu försäkrade att han inte hade några fler anspråk. Fem månader senare ockuperade Tyskland resten av Tjeckoslovakien.

Nästa mål blev Polen. Hitler krävde staden Danzig och en landkorridor till Ostpreussen av polackerna (med vilka Tyskland hade en ickeangreppspakt). Polackerna vägrade, och efter att ha iscensatt en påhittad polsk attack mot en tysk radiostation anföll Hitler Polen. Denna gång hade västmakterna fått nog och andra världskriget var ett faktum.*
Samma år som Hitler tog makten nådde de svenska försvarsanslagen sin lägsta nivå under mellankrigstiden, 118 miljoner. När det nya försvarsbeslutet fattades 1936 hade de svenska politikerna beslutat om en gradvis ökning av försvarsanslagen den kommande 10-årsperioden med 25 procent, till 148 miljoner.  Den faktiska ökningen blev betydligt större. Redan budgetåret 1936/37 översteg försvarsanslagen den nivå som skulle uppnås 1944.

1938 fick försvaret ett extra anslag på 70 miljoner för att fylla igen de värsta bristerna i utrustningen, ett tillskott som översatt i dagens förutsättningar skulle motsvara ungefär 20 miljarder. Av dessa förmådde försvaret göra av med ca 26 miljoner. Precis som det tar tid att minska försvarskostnader så tar det också tid att öka dem. Att bygga ut organisationen tar tid, liksom att skaffa materiel. I det läge som rådde i världen 1938 fanns ingen utrustning att köpa från hyllan. Alla behövde själva vad de kunde producera, och att ställa om den egna industrin till militär produktion tog också tid.

1939 fick försvaret ännu ett extra anslag på 70 miljoner. De totala försvarskostnaderna under det sista budgetåret innan krigsutbrottet (1938/39) landade på 234 miljoner, eller två procent av BNP. Sedan 1933 hade försvarets anslag ganska exakt fördubblats.  Året därefter förbrukade försvaret ofantliga 1289 miljoner kronor, eller tio procent av BNP. Satsningarna må ha varit för lite, för sent, men nog vittnade de om att en viss krismedvetenhet till sist hade nått politikerna. Sedan Sovjetunionen överfallit Finland 30 november 1939 förenades de fyra demokratiska partierna i Sveriges Riksdag till en samlingsregering i syfte att lägga inre stridigheter åt sidan och fokusera på att lotsa landet genom de faror som lurade, och bevara dess frihet från de hungriga kommunistiska och nazistiska stormakterna. Av naturliga skäl hölls riksdagens kommunister och de i riksdagen ej representerade nazisterna borta från allt inflytande.

Så hur väl har vi gjort vår historiska läxa? Har dagens politiker varit bättre än sina föregångare på 30-talet att rusta oss för en annalkande fara? Dessvärre är svaret ett rungande nej. Tvärtom. Sovjetunionens fall och kalla krigets slut gav oss en situation inte helt olik den på 20-talet. Ett försvagat Ryssland som åter är fullt upptaget med inre oreda, och internationell avspänning. Vår reaktion blev också densamma. Den eviga freden är här, låt oss spara på försvaret. Det är vanskligt att jämföra dagens nedrustning med 20-talets, för förutsättningarna är annorlunda, men det vore nog fel att hävda att nutidens nedrustning varit mindre genomgripande än 20-talets. Den har pågått under längre tid än då, och dåtidens bottennivå på försvarsutgifterna, 1,4 procent av BNP, ter sig med dagens mått mätt ganska hög.

Sedan 1999 har Vladimir Putin styrt Ryssland. Till en början framstod han som en mindre alkoholiserad variant av föregångaren Jeltsin. Hans första presidentperiod präglades av ekonomisk återhämtning och samförstånd med väst, men sedan dess har hans politik gradvis förskjutits mot upprustning, konfrontation och revanschism, samtidigt som den ryska demokratin gradvis kringskurits. När det svenska försvarsbeslutet 2004 avskaffade de sista resterna av nationellt försvar hade den ryska militära återhämtningen i det tysta pågått i fem år. De militära utgifterna hade fördubblats till 44 miljarder dollar, eller 3,8 procent av BNP, förvisso en blygsam summa jämfört med det gamla Sovjetunionen, en ökning från en låg nivå. Sveriges försvarsutgifter var i jämförelse 1,5 procent av BNP eller 7 miljarder dollar.

2008 blev på många sätt en milstolpe i den ryska utvecklingen. Detta år utkämpade Ryssland ett kort krig i Georgien och visade därmed att man hade såväl förmåga som vilja att ingripa militärt i de granländer som ingått i Sovjetunionen. Detta år lanserades också en omfattande försvarsreform. Den återhämtning som skett i det tysta blev nu allt mer öppen, samtidigt som Ryssland allt tydligare hävdar sina nationella intressen och uppträder som beskyddare av ryssar bosatta i ”nära utlandet”.
2008 hade de ryska försvarsutgifterna ökat med ytterligare 50 procent jämfört med 2004 – till 68 miljarder dollar, samtidigt som Sveriges fallit till 6 miljarder dollar eller 1,2 procent av BNP. Georgienkriget fick förvisso stora planerade ytterligare neddragningar av det svenska försvaret att ställas in, men någon återhämtning har inte påbörjats. När Ryssland i år anföll Ukraina och annekterade Krim (efter en riggad folkomröstning) hade de svenska försvarsutgifterna som andel av BNP sjunkit ytterligare något till 1,1 proent. Samtidigt har Ryssland genomfört en rad stora övningar av offensiv karaktär i vårt närområde, och även i övrigt markerat militär närvaro, inklusive regelrätta gränskränkningar. De ryska rustningarna må ha börjat från en låg nivå för 15 år sedan, men när de nu fortsätter att öka i oförminskad takt är det minsann inte från någon låg nivå.

I vårens försvarsberedning och nu i höstens budgetproposition och motioner talas förvisso om ökade satsningar på försvaret, men det handlar om satsningar som är så små att de knappt är mätbara och som i huvudsak planeras många år framåt i tiden. På kort sikt handlar det om anslagsökningar på omkring en miljard kronor årligen, på några års sikt kanske uppemot 5 miljarder, vilket sannolikt är långt ifrån tillräckligt för att förverkliga de ambitioner som lades fast i 2009 års försvarsbeslut och som verkligheten nu återkommande visat var sorgligt otillräckliga.
Vi kan naturligtvis inte veta hur utvecklingen kommer att se ut de närmaste åren. Nöjer sig Putin med att erövra Krim och östra Ukraina, eller slukar Ryssland hela Ukraina? Är de baltiska staterna nästa mål? Kommer omvärlden att låta honom hållas, eller kommer tålamodet till sist att tryta? Vad händer i så fall då, och hur påverkar det Sverige? De signaler som Ryssland med sitt agerande skickar omvärlden är minst lika allvarliga som Tyskland gjorde 1939, och många gånger tydligare än de vi hade att gå på när 1936 års försvarsbeslut fattades.

Låt oss därför leka med tanken att vi idag skulle ha samma krismedvetande som under 30-talet, att våra satsningar på försvaret skulle motsvara de i 1936 års försvarsbeslut och de kommande årens tilläggsanslag. Vad skulle det innebära  fyra 4 miljarder för att sedan stegvis öka den med ytterligare 6 miljarder fram till 2020. Vi skulle vidare få se extraanslag på totalt 40 miljarder under de närmaste två åren för att fylla de värsta bristerna i vår förmåga, främst i form av mera övningstid och ny utrustning. Inom 3-4 år skulle våra försvarsutgifter uppgå till två procent av BNP, eller ca 80 miljarder. Istället för att använda ytterlighetspartier som stöd för att bilda en bräcklig minoritetsregering skulle alliansen och socialdemokraterna ha slagit sig samman till en samlingsregering för att tillsammans fatta de svåra beslut som måste fattas för att Sverige skall stå så väl rustat som förutsättningarna tillåter om och när helvetet brakar loss. En sådan bred koalition skulle kunna fatta beslut om en svensk NATO-anslutning hand i hand med Finland.
När vi får se beslut av den kalibern, då kan vi börja tala om krismedvetenhet. Då har våra politiker vaknat ur sin törnrosasömn. Till dess, så länge de håller på och duttar med någon enstaka miljard hit eller dit, får de nog finna sig i att bli betraktade som politiska klåpare i jämförelse med de som för 80 år sedan hade ansvaret för vårt rikes väl och ve.”