Håll försvarsdebatten vid liv också efter Sälen

...driva opinion för att få slut på försvarsslakten

Cecilia Widegrens frånvaro och Sverker Göranssons plötsliga magsjuka lär ha varit det som mest diskuterades mellan programpunkterna under den på tisdagen avslutade årliga Rikskonferens som Folk och Försvar arrangerar i Sälen.
Cecilia Widegren, försvarsberedningens ordförande och viceordförande i försvarsutskottet hade enligt uppgift valt en privat semesterresa i Thailand istället för att delta i konferensen. Eller var det möjligen någon högre upp i näringskedjan som beslutat att hon inte skulle finnas på plats för frågor och svar? Samtidigt kom nämligen uppgifterna om att försvarsberedningens arbete håller på att kollapsa, om den förtvivlan som råder inom centern, folkpartiet och kristdemokraterna för att moderaterna tycks ha mer gemensamt med miljöpartiet i försvarsfrågorna än sina allianskollegor.
Var ÖB Sverker Göransson verkligen sjuk och tvungen att lämna konferensen eller hade han blivit ombedd göra det för att inte komma med fler smärtsamma sanningar om förhållandena inom den svenska försvarsmakten? Det låter lite som en rötmånadshistoria, men spekulationerna förekom.

Tyvärr grep inte vårt största regeringsparti chansen att återta sin gamla position som det stora försvarspositiva partiet i Sverige. Tvärtom. Man grävde ner sig ytterligare i ordningen att försvarsbehovet är lika med vad som finansdepartementet avsätter. Enkel matematik men ingen princip att känna sig trygg med.
En höjdpunkt för oss som tog del av konferensen på distans var Anders Fogh Rasmussens deltagande. För många fick NATO ett ansikte. Och det var knappast ett hotfullt sådant. Danmarks förre statsminister som nu är NATO:s generalsekreterare klargjorde än en gång med all tydlighet att antingen är man medlem i NATO eller så är man det inte. Fogh Rasmussen kunde också ge Sverige ett direkt besked: Någon gång så måste Sverige fatta ett beslut! NATO:s artikel 5, alla för en – en för alla, gäller medlemmar och inga andra. Det går inte att stå utanför och omfattas av ett medlemskaps alla fördelar. Klart och tydligt. Raka besked. Därmed försvagas också rejält den från Sverige ensidigt proklamerade solidaritetsförklaringen ytterligare.
Ett nedbantat svenskt försvar kan inte bygga på en endast en förhoppning om hjälp. Ensidiga förpliktelser har inget värde mer än att de uttrycker ett önskemål. Ska vi vara säkra på att få hjälp, och samtidigt vara beredda att hjälpa de som hjälper oss, då måste vi vara överens om detta. Vi kan inte bygga ett försvar på en förhoppning den dag vi behöver hjälp. Ett hjälpförhållande som detta får vi bäst genom ett medlemskap i NATO. Inte genom genom ensidigt proklamerade, oratificerade avtal.
Vi får inte heller inbilla oss att det blir färre skyldigheter och mycket lägre försvarskostnader om vi går med i NATO. Det är inte en bank med bästa ränta vi väljer. Även om det upprepats gång efter annan – att ett militärt angrepp inte skulle vara isolerat utan att även andra länder skulle dela detta öde – betyder det inte att vi kan skära ner på vårt eget försvar. Förmodligen behöver de andra angripna länderna sina egna militära resurser för att försvara sina länder.
I det läge vi nu befinner oss där majoriteten av EU-länder skär ner på sina försvarskostnader medan Ryssland dramatiskt ökar sina öppnar inte för ytterligare besparingar.

Debatterna mellan politikerna på konferensen var av mindre intresse denna gång. Däremot fick vi ta till oss en hel del fakta som tar lite tid att smälta. En intressant uppgift som vi dock fick från en politiker var när Staffan Danielsson(c) avslöjade att försvarsberedningen inte får lov att diskutera ett svenskt medlemskap i NATO. Var det någon som talade om en oberoende försvarsberedning?

När försvarsutskottets socialdemokraternas ordförande, Peter Hultqvist redogjorde för sitt partis tiopunktsprogram hade man med några få undantag kunnat tro att det var en gammelmoderat som stod där. Detta sagt som beröm. Många bra tankar och idéer men framtiden får visa hur man sedan lever upp till det man nu föreslår. Tyvärr börjar tiopunktsprogrammet med att man gräver ner sig ytterligare i uppfattningen att Sverige ska förbli alliansfritt. Den socialdemokratiska skräcken för NATO-medlemskap blir allt mer plågsam. Däremot är det inte svårt att ställa upp på att Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga och att regeringens ambitions nivå är för låg när det gäller försvaret.
Tankarna om ökat nordiskt samarbete är bra. Tyvärr framgår inte att alla dess goda tankar om samarbete skulle fungera bäst om samtliga länder i Norden var medlemmar i NATO. Vissa samarbetsvisioner lär förbli visioner, omöjliga att realisera om vi inte har ett gemensamt NATO-medlemskap.
Socialdemokraterna ställer sig helt avvisande till ett försvarssamarbete inom EU. Lite märkligt med tanke på Lissabonfördraget och solidaritetsklausulen. Men visst, det militära samarbetet inom EU behöver förvisso både utvärderas och utvecklas. Det känns som att detta projekt ännu inte är i mål. Att ställa upp på FN-operationer kan säkert i många fall vara bra. Men vi svenskar, inte minst socialdemokraterna, har en naivt romantisk bild vad gäller FN och dess förmåga. FN är inte den demokratins och de mänskliga rättigheternas försvarare som vi så gärna skulle vilja. FN har allt för många gånger visat sig vara handlingsförlamat när det gäller direkta militära insatser även om de bevisligen skulle kunna ha rädda både människoliv och egendom. Att kräva större svenskt deltagande i FN-insatser har blivit något av mantra för socialdemokraterna – mer PR än faktisk nytta.
Medvetenheten om vad som pågår i vårt östra grannland tycks glädjande nog stå klar för Peter Hultqvist och hans partikamrater. Och anslaget om Gotland tilltalar mig som residerande på ön. De ryska gasledningarna genom Östersjön uppmärksammas och en tydligare svensk marin närvaro förordas. Också behovet av luftförsvar på Gotland tas upp i det socialdemokratiska tiopunktsprogrammet.
Tyvärr har man kvar en naiv tilltro till försvarsberedningens kvalifikationer och möjligheter att lösa alla försvarsproblem.

Nu gäller det att se till att försvarsdebatten fortsätter. Framför allt att driva opinion för att få slut på försvarsslakten men också för att det ska genomföras en omvärldsanalys som inte redan på förhand begränsas av budgetramar och direktiv att inte diskutera Sveriges förhållande till NATO.